Julie Myerson

Från Wikipedia
Julie Myerson
Julie Myerson på Open Book Festival i Kapstaden, 2010.
Julie Myerson på Open Book Festival i Kapstaden, 2010.
FöddJulie Susan Pike
2 juni 1960 (63 år)
Nottingham, Storbritannien
Yrkeförfattare
litteraturkritiker
Nationalitetbrittisk
Språkengelska
InfluenserDaphne du Maurier

Julie Myerson, ursprungligen Julie Susan Pike, född 2 juni 1960 i Nottingham, är en engelsk författare och kritiker. Hon har skrivit såväl skönlitteratur som facklitteratur, men är mest känd för att under två år ha skrivit en uppmärksammad anonym krönika i The Guardian under rubriken Living with Teenagers baserat på sin egen familj. Hon förekommer också som återkommande gäst i konstprogrammet Newsnight Review.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidiga år[redigera | redigera wikitext]

Myersons morföräldrar var en ungersk flykting och en religiös fanatiker, medan hennes farfar ägde en fabrik för kvinnounderkläder.[1] Hon var den äldsta av tre döttrar. Hennes föräldrar tillhörde lägre medelklass, men hade ändå ganska gott om pengar.[1] Under uppväxten tittade hon ibland på skräckfilmer, en passion som hon delade med sin far.[2] Modern har Myerson beskrivit som blyg.[2] Under barndomen var även Myerson enligt sig själv blyg, men hon brevväxlade med Daphne du Maurier, som också gjorde hennes dröm om att bli författare mer realistisk.[3]

Föräldrarna skilde sig som ovänner när Myerson var 12 år gammal.[4] Fadern försköt sin dotter strax därefter.[1] Hennes mor blev tillsammans med en annan man, som Myerson betraktade som en "underbar man" som senare lämnade modern för en annan kvinna och slutade att höra av sig.[a][4] Hennes biologiska far begick självmord strax innan Myerson fick sitt andra barn[5], men Myerson menar att hon redan hade formats i sitt skrivande och att det inte påverkade hennes texter.[4] Hon har skrivit om det hela i sin debutbok, Sleepwalking.[2]

Utbildning och yrkesliv[redigera | redigera wikitext]

Myerson studerade engelska vid Universitetet i Bristol.[6] Därefter gick hon en kurs som sekreterare och började arbeta för National Theatre. Där träffade hon sin blivande make, regissören Jonathan Myerson, som hon snart fick tre barn med.[1]

Hon har skrivit familjekrönikor för The Independent och om hus och heminredning för Financial Times. Myerson var återkommande kritiker i det brittiska konstprogrammet Newsnight Review, som sändes på BBC Two.

Living with Teenagers[redigera | redigera wikitext]

2007 började Myerson att publicera en återkommande anonym krönika i The Guardian; enbart två personer på tidningen visste att det var Myerson som låg bakom den. Krönikan, som handlade om en mor till tre tonårsbarn, fick snabbt många läsare.[7] Krönikan blev senare en bok.[8][9] Bland annat beskrev krönikorna hur hennes tonårige son blivit beroende av cannabis-varianten skunk. Myerson förnekade att hon stod bakom krönikan inför sina barn[10]. Efter att hennes bok The Lost Child kommit ut 2009 ökade emellertid ryktena. Hennes tonårige son blev därför retad i skolan. När det stod klart att Myerson inte hade annat val erkände hon att det var hon som stod bakom krönikorna, varpå The Guardian tog bort dem från sin webbplats för att skydda barnens privatliv.[7] Såväl krönikorna och boken The Lost Child gjorde att Myerson fick kritik för att vara en dålig mor.[11][12] Andra menade dock att Myerson gjorde rätt genom att tvinga sonen att konfrontera sitt beroende.[13][14]

Tiden efter krisen[redigera | redigera wikitext]

De första fyra åren efter avslöjandet genomgick Myerson en kris, och hon slutade att göra direktsänd radio, men hon lyckades ändå skriva boken Then (2011), som handlar om en mors skuld efter att ha dödat sitt barn.[2]

Författarskap[redigera | redigera wikitext]

Myersons romaner är vanligtvis ganska mörka med en dragning åt det övernaturliga.[15][16] Hennes första bok, Sleepwalking, skrevs under fyra månader och publicerades 1994. Den kretsar kring en kvinna vars far begår självmord medan kvinnan är gravid, vilket leder till att hon inleder ett förhållande. Boken nominerades till John Llewellyn Rhys-priset.[1]

I hennes andra bok, The Touch som kom 1996, försöker en grupp ungdomar hjälpa en luffare som predikar fundamental kristendom och som vänder sig emot dem. Me and the Fat Man släpptes 1999, i boken blir huvudpersonen, servitrisen Amy, prostituerad. En av hennes kunder visar sig ha en gemensam bakgrund med henne, men någon ljuger och döljer brott som begåtts.[17] Laura Blundy kom 2001 och utspelar sig under den viktorianska eran. Den är Myersons egen favoritbok.[2] Something Might Happen publicerades 2003 och handlar om ett mord i en kuststad i Suffolk. Romanen nominerades till Bookerpriset.[1]

Hon har också skrivit boken Home, som handlar om alla familjer som tidigare bott på samma adress som hennes familj, den kom 2004.[18]

Helen Dunmore, Jeanette Wintersons och Myerson accepterade på förfrågan en utmaning från Hammer Films, att skriva varsin psykologisk skräckberättelse. Myeson var sist ut och resultatet blev The Quickening som publicerades 2013.[19]

The Stopped Heart släpptes 2016 och utspelar sig på två tidsplan med 100 års mellanrum,[16] efter att två föräldrar förlorar sina barn.[20]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Romaner[redigera | redigera wikitext]

Facklitteratur[redigera | redigera wikitext]

Originalcitat[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Her new stepfather, ‘a wonderful man who brought me up’, left later for another woman and failed to keep in touch.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] "Julie Myerson: a life in writing", The Guardian, Susanna Rustin, läst 7 juli 2015
  2. ^ [a b c d e] ”Julie Myerson: a life in writing | Books | The Guardian”. 5 juli 2018. Arkiverad från originalet den 5 juli 2018. https://web.archive.org/web/20180705151405/https://www.theguardian.com/books/2013/mar/22/julie-myerson-life-in-writing. Läst 27 november 2018. 
  3. ^ Jamaica Inn: No place for a girl, The Guardian, Julie Myerson, läst 7 juli 2015
  4. ^ [a b c d] "Julie Myerson: Interview" Arkiverad 8 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine., Timeout, Mia Hansson, läst 7 juli 2015
  5. ^ "Interview: Julie Myerson was pilloried for writing about her son's battle with addiction but the fallout made her fearless", The Scotsman, läst 7 juli 2015
  6. ^ Julie Myerson Arkiverad 10 januari 2015 hämtat från the Wayback Machine., British Council, läst 7 juli 2015
  7. ^ [a b] ”Becky Gardiner: 'Living with the Myersons'”. The Guardian. 10 mars 2009. http://www.guardian.co.uk/lifeandstyle/2009/mar/10/family-julie-myerson. Läst 7 maj 2010. 
  8. ^ ”Kate Figes: 'Chill-out zone'”. The Guardian. 22 mars 2008. http://www.guardian.co.uk/books/2008/mar/22/society. Läst 7 maj 2010. 
  9. ^ ”: 'The hell of living with teenagers'”. The Times. 6 mars 2008. http://entertainment.timesonline.co.uk/tol/arts_and_entertainment/books/book_extracts/article3313443.ece. 
  10. ^ ”Tim Walker: 'Julie Myerson and the extraordinary case of the copycat column'”. The Telegraph. 9 mars 2009. http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/mandrake/4962988/Julie-Myerson-and-the-extraordinary-case-of-the-copycat-column.html. Läst 7 maj 2010. 
  11. ^ Marrin, Minette (8 mars 2009). ”Her son was betrayed because she’s a writer first, mother second”. The Sunday Times. http://www.timesonline.co.uk/tol/comment/columnists/minette_marrin/article5864699.ece?openComment=true. Läst 7 maj 2010. 
  12. ^ ”Tim Lott: 'Julie has betrayed Jake for her own ambition'”. The Independent. 8 mars 2009. http://www.independent.co.uk/opinion/commentators/tim-lott-julie-has-betrayed-jake-for-her-own-ambition-1639668.html. Läst 7 maj 2010. 
  13. ^ Lawson, Mark (14 maj 2009). ”Mother courage”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/books/2009/mar/14/julie-myerson-lost-child-review. Läst 19 april 2009. 
  14. ^ Kellaway, Kate (15 mars 2009). ”A potent dose of mother courage”. The Guardian. http://www.guardian.co.uk/books/2009/mar/15/lost-child-julie-myerson. Läst 19 april 2009. 
  15. ^ [a b] Groskop, Viv (14 februari 2016). ”The Stopped Heart by Julie Myerson review – Broadchurch in Suffolk” (på engelska). the Guardian. http://www.theguardian.com/books/2016/feb/14/the-stopped-heart-julie-myerson-review. Läst 27 november 2018. 
  16. ^ [a b] ”Julie Myerson, The Stopped Heart: 'The pain of lives cut in half', book review” (på engelska). The Independent. https://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/reviews/julie-myerson-the-stopped-heart-the-pain-of-lives-cut-in-half-book-review-a6842166.html. Läst 27 november 2018. 
  17. ^ ”Moonlighting” (på engelska). archive.nytimes.com. https://archive.nytimes.com/www.nytimes.com/books/99/06/06/reviews/990606.06weisgat.html. Läst 1 januari 2019. 
  18. ^ [a b] Wilson, Frances (15 maj 2004). ”Review: Home by Julie Myerson” (på engelska). the Guardian. http://www.theguardian.com/books/2004/may/15/featuresreviews.guardianreview13. Läst 27 november 2018. 
  19. ^ ”The Quickening by Julie Myerson”. 29 december 2015. Arkiverad från originalet den 29 december 2015. https://web.archive.org/web/20151229045813/http://www.theguardian.com/books/2013/mar/31/the-quickening-julie-myerson-review. Läst 27 november 2018. 
  20. ^ ”Julie Myerson captures the sorrow that surpasses all understanding | The Spectator” (på engelska). The Spectator. 5 mars 2016. https://www.spectator.co.uk/2016/03/the-sorrow-that-surpasses-all-understanding/. Läst 27 november 2018. 
  21. ^ ”New Angle - Prize for Literature”. ipswichinstitute.org.uk. Arkiverad från originalet den 2 januari 2019. https://web.archive.org/web/20190102094514/http://ipswichinstitute.org.uk/new-angle/short-list.php. Läst 1 januari 2019. 
  22. ^ ”The Quickening, By Julie Myerson. Hammer, £9.99” (på engelska). The Independent. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/reviews/the-quickening-by-julie-myerson-hammer-999-8606711.html. Läst 27 november 2018. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]